OBS, Varning för lång text Jag har under min tid i branschen uppmärksammat att det saknas en debatt inom postal säkerhet.
Hur kan det komma sig? Kunskap om hotet finns hos i princip alla säkerhetsorganisationer, men också vetskapen att det är ett svårhanterat hot.
Postsäkerhet kan anses som en sårbarhet för många organisationer, och många gånger ett ohanterat säkerhetsgap. Allt fler företag och myndigheter vittnar om ökande postala hot och många av dessa får fler än ett. Hämnd från anställda eller tidigare anställda, påverkan och missyttringar från individer eller olika typer av utpressningar utgör en del av de postala hoten.
Jag var ute och stöttade en potentiell kund (som numera är kund hos oss) vid en pulverincident i början av året. Polismannen, ett yttre befäl, som deltog vid incidenten pratade om pulverbrev som ett mängdbrott men som saknar rubricering vilket gör att det sällan rapporteras. Ofta slängs brev och innehåll av utryckande polis, vilket är helt galet och dessutom går stick i stäv med polisens egna riktlinjer. Detta gör också att vi inte har någon statistik på detta så kallade ”mängdbrott”.
SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, skriver om posthot som ett hot mot förtroendevalda och det går att läsa BRÅs trygghetsundersökning att var tredje förtroendevald blir utsatta för hot. Och även här är det mycket få som polisanmäls. Kollar vi på BRÅs rapporter om otillbörlig påverkan ser vi samma trend där.
I Nederländerna skickades flera skarpa brevbomber i utpressningssyfte under januari och februari. Dessa fick en kort notis på nyhetssidorna, men ingen diskussion väcktes på säkerhetssidor. Trots att tre av dessa bomber detonerade.
Liksom en pandemi faller postburna hot ofta i säkerhetsfacket låg sannolikhet / hög konsekvens. Men det räcker med att en förövare/ antagonist vill just er något illa för att konsekvenserna ska bli enorma både vad avser kostnad och risken för liv och hälsa. Det spelar dessutom ingen roll om hotet är skarpt eller en hoax (bluff). Kostnaden och den mediala uppmärksamheten blir oftast ändå densamma. Risken är så klart inte den samma för alla. Det finns ett antal branscher som är mer exponerade än andra. Exempel är offentliga personer och organisationer, myndigheter, bank och finans, media, transport samt företag med många anställda. Men det vet man såklart när man gjort sin säkerhetsanalys.
Beror avsaknaden av debatt på att vi inte haft någon ordentlig smäll i Sverige eller är det bara så att det är ett för jobbig del att ta tag i? Eller beror detta på att alla vill vara duktiga och väljer att inte prata om att de har problem med att de får diverse obehagliga saker i posten? Är lösningen för komplex och vi väljer att blunda och bara hoppas att det inte händer en själv. Kommer det bli ett drottninggata-scenario över detta segment. Alltså att vi ställer ut refuger efter det att någon har kört lasbilen genom folkmassorna. Varför är det så att vi väljer att vara reaktiva istället för proaktiva?
Bara en fundering. /Oskar Snell Coo