• Oskar

Sommarreflektion om hoten i post och godsflödet

Jag dricker mitt morgonkaffe i lugn och ro. Semestertiden tillåter det. Likaså tillåter semestertid att vi stannar upp och reflekterar över det som passerat under det gångna halvåret, i syfte att bli ännu mer slagkraftiga inför framtiden. Jag har nu arbetat lite mer än ett år med produktionen på Cip checkport och börjar känna mig varm i kläderna. Som ny i branschen tar jag mig tiden att läsa allt som rör postal säkerhet, jag är också mycket lyhörd för de brister jag upptäcker finnas i samhället där jag vet att vi kan göra nytta. Jag tänker här försöka sammanfatta några av de reflektioner som har slagit mig i sommar i hopp om att försöka hjälpa er som läsare att förstå att det faktiskt är många som sitter med trygghets- och säkerhetsproblematiken kring just post och gods. Den första reflektionen efter alla de möten jag haft det senaste halvåret är att hotet är påtagligt och reellt, dock så är det i de flesta fall inte en fråga om liv och död utan snarare om omfattande produktionsstörningar med höga kostnader som följd. Det är i många fall också en fråga om trygghet och arbetsmiljö, där jag i ett antal exempel har fått ta del av historier som berättar om incidenter som har resulterat i att folk säger upp sig eller att de inte vågar lösa sina arbetsuppgifter på grund av rädsla. Vilket jag kan förstå. Vem vill vara den som utsätter sig själv för att öppna post som kan innehålla pulver eller explosiva ämnen?

Jag har även reflekterat över kostnaderna som vissa myndigheter och företag är villiga att betala för att försöka göra detta själva i egen regi. Allt från lokal-, personal-, utbildning- och utrustningskostnader. Jag sätter mig in i rollen som skattebetalare och tänker att det såklart är viktigt att allt sker säkert och med 100% kontroll men det måste ju också vara kostnadsmedvetet. Om det finns en säkerhetstjänst på marknaden som både erbjuder det enskilda företaget eller myndigheten att ha full kontroll och säkerhet, där man också gemensamt mellan alla aktörer kan dela på kostnaderna. Borde inte detta var det mest lönsamma för svenska myndigheter och företag?

Vad ser vi hända då?

Vi har ju alla läst och hört om händelser där företag och myndigheter fått allt från pulverbrev till rakblad och sprängladdningar skickade till sig. Men når alla liknande händelser ljuset? Nej självklart inte! Inget företag eller myndighet vill såklart hamna i media när det kommer till säkerhetsincidenter.




Detta är som ni förstår bara en bråkdel av de händelser som inträffat den senaste tiden. Vi har också några sommarpratare som talat om de hotbrev de får uthärda för att de är offentliga personer. Där ibland Therese Lindgren som i minut 48 pratar om allt äckligt hon får hemskickat, Mona Sahlin som i minut 41 pratar om att hon tvättade händerna i timmar efter att hon fick bajs på handen efter att ha öppnat ett okänt brev, eller Olof Stenhammar som i minut 41 utrycker att hotbreven ”dämpade inspirationen”, och polisbevakningen blev till vardag. Så dessa hot har varit och är som ni förstår fortfarande i allra högsta grad aktiva.

Men hur ser det ut framöver, kommer inte fysiska brev försvinna?

Detta var en fundering som fanns hos mig när jag klev in i denna bransch. Jo visst är det så att det som gemeneman benämner som fysiskt brev har minskat. Men paketen (de små upp till pallgodset) ökar då fler och fle